Ins­juk­nan­de beror ofta på psy­kiskt illamåen­de, som ångest, käns­la av utanförs­kap eller depres­sion. Äts­tör­nin­gen kan upple­vas som ett sätt att lösa psy­kis­ka problem. I bör­jan kan vikt­nedgån­gen stär­ka själv­käns­lan men situa­tio­nen kan lätt spå­ra ur. Äts­tör­nin­gen kan ska­pa en kont­roll­käns­la via regle­ring av ätan­det.

Hur skall man ta upp frå­gan om äts­tör­nin­gar?

• Rakt på sak men sam­ti­digt upp­märk­sam­ma ämnets käns­li­ga natur. Empa­ti och vär­ma är nyc­ke­lor­den.

Du kan inle­da dis­kus­sio­nen till exem­pel med des­sa menin­gar

• “Jag har märkt den här förändrin­gen i ditt beteen­de. Hur mår du?”
• “Jag är oro­lig över dig. Hur är det med dig?”
• “Jag har lagt mär­ke till att du har bli­vit myc­ket smal. Det gär mig fun­der­sam över om allt är bra med dig?”
• “Jag bryr mig om dig och därför är jag oro­lig.”

Berät­ta om dina obser­va­tio­ner som har väckt oro hos dig. Inled inte dis­kus­sio­nen med agres­siv eller nega­tiv ton, visa omsorg. Det lönar sig inte att för­vän­ta sig att mot­ta­gan­det all­tid är posi­tivt. Ämnet är myc­ket käns­ligt. Låt inte den oro­väc­kan­de situa­tio­nen fort­sät­ta sin utveckling trots att per­so­nen i frå­ga kans­ke inte genast är vil­lig att dis­ku­te­ra ären­det. Reser­ve­ra gott om tid för dis­kus­sio­nen. Und­vik att sig­na­le­ra att det är fel på per­so­nen i frå­ga.

En typisk berät­tel­se:
“Jag var arg när min kom­pis kon­tak­ta­de häl­sovår­da­ren som sedan tog kon­takt med mig. Det kän­des som att min kom­pis svek mig totalt. Sena­re fat­ta­de jag att min kom­pis räd­da­de mitt liv.”

Kan man dö av en äts­tör­ning?

Jo, man kan dö av en äts­tör­ning.

För 10–20% av per­so­ner som lider av ano­rexi leder sjuk­do­men till död.

Den van­li­gas­te död­sor­sa­ken i rela­tion till äts­tör­nin­gar är själv­mord. Det hand­lar alltså om en myc­ket all­var­lig psy­kisk sjuk­dom och ångest­fylld situa­tion.

Ta all­tid en miss­tan­ke på all­var

En miss­tan­ke om äts­tör­ning skall all­tid tas på all­var. Speciellt då någon själv miss­tän­ker sig lida av en äts­tör­ning är det vik­tigt att lyss­na noga.

Het­sät­ning och upp­kast­ning är myc­ket påfres­tan­de för krop­pen

• Vid buli­mi rub­bas krop­pens elekt­ro­lyt­ba­lans vil­ket kan leda till rytms­tö­rin­gar och hjär­tin­farkt.

Vad ska man göra om ens närståen­de lider av en äts­tör­ning men vägrar upp­sö­ka vård?

• När ett barn ins­juk­nar i en äts­tör­ning kan situa­tio­nen ibland krä­va att bar­net vår­das mot hens vil­ja. I des­sa fall är det befo­gat att föräl­drar­na använ­der sin rätt (och skyl­dig­het) att tän­ka på bar­nets bäs­ta då hen själv inte är kapa­bel att göra det.

Om en full­vuxen är i livs­fa­ra använ­der man sig av tvångsvård i de mest ext­re­ma fal­len.

Det kan ta gott om tid för den drab­ba­de att våga upp­sö­ka vård. Det har framför allt att göra med brist på mod, inte brist på moti­va­tion. Istäl­let för att fokuse­ra på moti­va­tion är det därför bra att anhö­ri­ga tar en upp­munt­ran­de roll och hjäl­per den drab­ba­de bemö­ta sina räds­lor.

Den drab­ba­de kan upple­va att hen lever enligt sina vär­den då hen föl­jer äts­tör­nin­gens regler. Litet matin­tag kan till exem­pel upple­vas som en livss­til som bes­pa­rar värl­dens tillgån­gar. Via dis­kus­sion med den drab­ba­de är det möj­ligt att hit­ta alter­na­ti­va och mer kon­struk­ti­va sätt att leva enligt egna vär­den.

Vi tän­ker ofta att våra tan­kar är lika med san­ning men det kan lika gär­na vara illusio­ner eller felak­ti­ga slut­sat­ser.